Ord är makt

Kristina skrev häromdagen att hon inte gillar särskrivningar (och vem sjutton gör det?!?). Bums fick hon svar på tal av signaturen "ul" som genast antog att Kristina syftade på dyslektiker och därmed kände sig påhoppad. När Kristina påpekade att hon aldrig syftat på dyslektiker menade "ul" att dagens samhälle går så snabbt och att man på grund av det inte har tid (?) att lära sig skriva korrekt svenska. Åtminstone tror jag att det är det "ul" menar, det är lite svårt att tyda hennes inlägg (se http://www.kristina.knusselbo.com/blog/?p=76#comments).

Hur som helst eskalerade diskussionen och efter ett tag drogs även N| in i det hela. För att göra en lång historia kort har N| och "ul" fortsatt käbblet via mail och N| har nu lagt ut hela konversationen i sin blogg. Och man kan tycka vad man vill om det och om tonen dem emellan (det är ingen hemlighet att jag stundtals tycker att N| kan vara väl bitsk när han vill banka någon i huvudet med argument). ;-) Men vad som är himla intressant är hur väl "ul:s" inlägg i den här debatten (eller det kan knappast kallas debatt när en part inte förmår lägga fram vettiga argument) visar hur handikappad man blir när man inte behärskar språket. Om man inte förmår skriva begripligt är det väldigt svårt att bli tagen på allvar. Det är också svårt att få någon annan att förstå de argument man vill använda sig av. Och kanske allra värst, man får svårt att begripa det andra vill säga.

När jag läser "ul:s" alla inlägg får jag en obehaglig känsla av någon som befinner sig i en såpbubbla. De genomskinliga väggarna (språkförbistringen) stänger in och försvårar samtalet. Vi hör inte riktigt vad "ul" säger och "ul" kan inte fullt ut uppfatta det vi säger.

Jag försökte påpeka något av detta i en kommentar hos Kristina (att "ord är makt" på så sätt att man blir tagen mer på allvar och lättare själv kan tolka det som skrivs korrekt om man behärskar språket). "Ul" menade då att "Visst ord är makt men inte behöver man uttrycka maakt genom att trycka ned andra." Eh... Jo, för det var ju preciiiis det jag menade? Och jag bara känner att det måste vara oerhört frustrerande att hela tiden prata förbi andra människor och inte med dem. Jag vet inte varför, men gång på gång pratar "ul" förbi dem hon käbblar med. Hon missar poängen med argumenten och det blir till slut bara sorgligt. Och jag kan inte låta bli att undra om det är ren och skär språkförbistring som ligger bakom?

Jag säger det igen: Ord är makt. Om du kan uttrycka dig korrekt och varierat i skrift har du ett jäkla övertag. Med ett rikt och varierat språk kan man mer uttrycka sig precist och nyanserat och få fram exakt det man menar. En grammatiskt och rättstavad text tas i regel mer på allvar än en med stavfel och grammatikfel. Och kanske det viktigaste av allt; man har större chans att "vinna" en debatt.

Och för att förtydliga; syftet med det här inlägget är inte att nedvärdera "ul" utan att lyfta fram en poäng.