En kärlek som aldrig var

Jag skrev ett brev en dag - till mannen som valde att inte vara min pappa.

Det här är på inget sätt ett lätt brev att skriva. Tanken har egentligen legat och ”grott” länge, ända sedan vi pratades vid i telefon du och jag (var det 1995?). Men jag tycker inte om att såra folk så jag har behållit mina tankar för mig själv, åtminstone fram tills nu. Någonstans blir även mitt mått rågat och nu behöver jag verkligen få säga (skriva) vad jag tycker och tänker. Och är du för feg för att läsa om det kan du ju kasta det här brevet nu - oläst.

Låt mig, till att börja med, tala om att mamma aldrig har sagt ett ont ord om dig under min uppväxt. Hon har tvärtom försökt ge mig en positiv bild av min frånvarande pappa, och det har nog inte varit helt lätt alla gånger. Men allt hon har velat är att vi någon gång skulle hitta tillbaka till varandra och därför har hon bara berättat snälla saker om dig. Därför var det en extra stor chock när jag i 18-årsåldern råkade hitta ett brev som du skrivit till mig sommaren 1974, när jag var fem år. Du skrev om hur ni flyttat ut på landet och hur mycket du hade att göra. Och på baksidan hade du skrivit till min mamma. Hon hade väl försökt förmå dig att avsätta lite tid på semestern till att träffa mig. Men du skrev: ”(---) så om jag ber dig att inte försöka ordna sammanträffande med Petra hoppas jag att du respekterar det. Det är inte så lätt för mig. Jag har ett nytt liv nu i vilket Petra inte ingår”. Ridå. Jag vet inte om du kan förstå hur sårande det är att läsa något sådant?!? Kanske i synnerhet som tonåring... Du har inga andra barn, du hade bara mig. Jag kan på sätt och vis förstå att om du valde att inte träffa mig om det var så att din nya fru absolut inte ville det och det blev konflikter där. Okej. Jag tycker fortfarande att det är jävligt fegt – men jag kan förstå det. Vad jag inte kan förstå, vad jag aldrig någonsin kommer att förstå, är hur du kunde klippa banden så totalt. På alla år har du aldrig skickat så mycket som ett vykort på min födelsedag. Du har aldrig skickat en hälsning genom farmor. Aldrig någonsin. Hur är man funtad då? Det är det som har sårat mig djupast, att du tillsynes så totalt har raderat mig ur ditt liv. Om någon frågar dig om du har barn svarar du nej, eller hur? Och det är ju på sätt och vis sant...

Som jag ser det idag hade jag tur. Tänk om ni inte skilt sig? Tänk om jag vuxit upp med en sådan total toffel??? Jag uppfattar dig som feg, konflikträdd, bekväm och i det närmaste helt i avsaknad av empati. Det är åtminstone vad jag har fått fram efter att ha pressat mamma, övrig släkt och i viss mån farmor på omdömen om dig. Hårda ord? Jo vars. Men jag tycker ärligt talat att du förtjänar dem. Jag tror inte du kan fatta hur ledsen jag var, i åratal, efter att ha läst det där brevet. Det krossade effektivt alla illusioner jag någonsin haft om att vi en dag skulle kunna träffas. Barn har en sällsynt förmåga att glorifiera sina föräldrar och jag hade aldrig tänkt tanken att du så medvetet valt bort mig ur ditt liv. Jävligt naivt, det är sant, men det var icke desto mindre en chock.

Nå, åren går och tiden läker alla sår heter det ju (inte för att jag vet om jag håller med om det riktigt).

Och så kom då år 1995 (var det väl?). Jag tyckte jag gav dig en oförtjänt andra chans den hösten då farmor låg på sjukhus. Det var naturligtvis ingen som brydde sig om att informera mig om vad som hänt, men det var väl heller inget jag hade förväntat mig. Jag undrade väl trots allt efter den händelsen om någon skulle bry sig om att höra av sig till mig ens om hon dog och det var anledningen till att jag skrev till dig och bad dig kontakta mig, gärna brevledes, om något liknande skulle hända igen. Det fanns alltså ingen som helst uppmaning till dig att kontakta mig i något annat syfte, eller per telefon. Så jag blev minst sagt förvånad när din fru efter några dagar ringde upp mig!

Du satt säkert precis bredvid och lyssnade, men låt mig frisk upp ditt minne. Hon var såååå len på rösten och såååå entusiastisk och sa att natuuurligtvis skulle ni höra av er till mig och min pappa ville såååå gärna prata med mig men hade inte velat ringa själv. Jag blev faktiskt glad (och nervös) över att du ville prata med mig. Vi hade ju då inte hörts på nästan 20 år. Och du kom till telefonen och berättade att du var så ledsen för att vi inte haft kontakt under alla dessa år. Och du lät så uppriktig och jag kunde nästan ana hur det måste kännas att ha en pappa. Du ville gärna träffa mig sa du och jag förstod snart att du tänkte dig att jag skulle åka upp till Mantorp och träffa er där. Minns du hur jag sa att visst kunde vi träffas, men att då fick du komma ner till Jönköping. Jag visste genom farmor att du hade var i Jönköping ibland och jag tyckte ärligt talat att jag hade rätten att sätta upp villkoren för var, när och hur vi skulle träffas. Minns du hur jag poängterade att jag gärna skulle träffa dig, men inte er båda? Jag förstod inte då varför du pratade så undvikande efter det. Du sa att jag kunde höra av mig när jag bestämt mig och jag svarade att jag inte behövde tänka på det. Jag sa att det var bättre att du hörde av sig när du visste när du kunde komma ner. Ändå fortsatte du att säga att jag skulle höra av mig. Jag var ändå glad när vi lade på luren. Jag vågade ändå tro att du skulle höra av dig. Veckorna gick och naturligtvis hörde jag aldrig ifrån dig igen. Att du skulle åka och träffa mig ensam ingick ju inte i planen inser jag ju så här i efterhand. Jag vet inte om du inte vågade träffa mig själv, eller om det var din fru som inte ville att du skulle göra det utan att hon fick vara med och ha kontroll. Så lyckades du alltså såra mig en gång till. Det är bara att gratulera. Tro mig, jag har varit fylld av självförakt över min naivitet och över mitt goda hjärta.

Jag tycker väl att jag redan här har skäl att få ösa ur mig en skopa bitterhet över dig. Men jag har inte gjort det, inte till dig. Vad skulle det tjäna till? Så har jag resonerat fram tills nu. Men nu är mitt mått rågat. Nu har du för sista gången lyckats sticka kniven i mitt hjärta. Jag har grunnat, låtit den första ilskan och besvikelsen lägga sig, men känner ändå att jag måste få låta dig veta hur du påverkar mitt liv. Och ska jag ändå skriva det här enda brevet är det lika bra att skriva allt. Jag skriver alla minnen, sorger, besvikelser, ilskor i ett enda brev, postar det och lägger det bakom mig. Och sedan står det dig fritt att göra vad du vill med det brevet. Det känns som en rättvis deal.

Därför tänker jag fortsätta med att berätta om de få minnen jag har av mina besök hos dig och din nya fru. Jag minns att jag var hos er på landet, att ni hade djur som jag fick mata (en tjurkalv som åt ur en plåtburk?). Jag minns att jag tyckte det var roligt med alla djuren (djurkär redan då), men jag kände mig aldrig trygg. Jag har bl a ett minne av att jag skulle hjälpa din fru att bädda era sängar. Jag var kanske fem år…? När jag var klar sa hon att ”Så här kan det inte se ut. Lakanen är ju alldeles skrynkliga. Det här får vi göra om” och så slet hon upp sängkläderna. Jag var fem år och jag blev jätteledsen. En annan gång slank en av ladugårdskatterna med in när jag öppnade dörren till huset. Jag var inte van vid katter så det var inte så lätt för mig att hindra den, men jag fick mig icke desto mindre en skopa ovett av henne. Jag har också ett minne av hur jag stod i köket mitt i natten och grät och inte vågade väcka någon. Det var inte bara dig det var svårt för... Skillnaden är att jag hade kunnat stå ut med det för att få ha en relation till båda mina föräldrar. Kommer du ihåg vad jag tror är sista gången vi sågs? Farmor lurade dig att komma hem till henne när jag var där. Kan jag ha varit 7-8 år? T o m ett barn märkte hur spänd du var och hur pinsamt det blev. Och efter det total tystnad. Inte så mycket som ett julkort. På omvägar har jag förresten förstått att det i släkten heter att det är jag som har sagt upp bekantskapen med dig. Det är faktiskt nästan komiskt! Jag förmodar att det har att göra med brevet jag skickade till din fru 1998-99. Observera att jag skickade det till henne, inte till dig. Men jag antar att det inte spelar någon roll med tanke på att ni inte verkar kunna göra något var för sig... Vill du förresten höra varför jag skickade det där brevet? För det kan jag slå vad om att du inte vet.

Vad som hände var att din fru ringde mig sommaren 1998. Farmor skulle fylla 80 år. Jag satt i bilen på väg till Stockholm när hon ringde. Precis i dagarna hade jag och min dåvarande make separerat, och trots att det var ett gemensamt beslut var jag ledsen och skör. Det sista jag behövde var att höra hennes obehagliga stämma i mitt öra. Hon var tvärilsken för att hon inte hade något aktuellt telefonnummer till mig och frågade spydigt hur jag menade att ni skulle kunna ringa till mig om något hände farmor. Jag förklarade att jag just separerat och bytt telefonnummer bara någon dag tidigare och det fick ju tyst på henne. Mitt ex hade ju gett henne mitt mobilnummer så hon fick ju tag i mig. Hon undrade om jag skulle åka ner och fira farmors 80-årsdag, men det skulle jag av olika anledningar inte. Hon fick det att låta som att ni månade såååå om att farmors dag skulle bli så bra som möjligt. Senare fick jag veta att ni inte åkte dit. Ni hade en, i mina öron, väldigt lam ursäkt och min tolkning är att hon ville ha dit mig för att er frånvaro skulle märkas mindre. När vi pratat klart ringde mitt ex för att kolla hur det var med mig. Lite upprörd var jag ju, men på det hela taget okej. Han berättade att till honom hade hon sagt att farmor var så upprörd över att vi skulle skiljas att hon inte ville träffa mig om inte han följde med. Till saken hör att farmor var oerhört fäst vid mitt ex så även om jag hade svårt att tänka mig att hon skulle säga något sådant visste jag inte säkert. Jag blev fruktansvärt ledsen! Dels var jag av naturliga skäl ganska omtumlad och uppriven redan innan, dels var jag rädd att det skulle vara sant att farmor tagit skilsmässan så illa och samtidigt var jag upprörd och chockad över tanken att någon människa skulle kunna få för sig att kläcka ur sig så elaka saker om de inte är sanna. Och sant var det så klart inte. Jag ringde farmor när jag samlat mig och hon blev oerhört ledsen över att din fru börjat ”ge sig på” mig, men förvånad var hon inte. Det tog mig ett tag, men sedan formulerade jag ett brev till din fru.

Jag vet inte om hon visat dig det, men jag skrev: ”Jag undanber mig härmed all vidare kontakt med Dig. Livet är alltför kort för att involvera sig med människor som njuter av att vålla andra skada… Skulle något hända farmor igen har jag bett min farbro att kontakta mig. Jag bifogar därför inte mitt nya telefonnummer.”

På det hela taget tycker jag att det var ganska ”snällt” skrivet, men jag såg ingen anledning att tala om för henne att hon lyckats med sitt uppsåt. Hur känns det förresten att ha en fru som så uppenbart får sin tillfredsställelse av att göra andra människor illa? Jag har ju hört en hel del genom åren, från våra gemensamma släktingar och på omvägar från folk som arbetat tillsammans med henne. Sverige är inte så stort. Jag vet ärligt inte om jag ska tycka synd om dig eller tycka att du har fått precis vad du förtjänar. Å andra sidan har man ju alltid ett val, och väljer man att stanna kvar får man ju skylla sig själv.

[Jag har valt att utelämna ett stycke här som var huvudanledningen till att jag skrev.]

Och hur ledsen jag blev inte när jag fick veta att ni sålt farmors lägenhet och tömt den på grejer utan att ens försöka ta reda på om farmor ville ha med sig något speciellt till sitt nya boende. Jag vet att hon är virrig nu och jag vet att ni besöker henne så sällan att ni förmodligen inte vet vilka som är hennes favoritsaker. Men det finns andra som vet. Skänkte du mig en tanke? Jag förmodar att grässtråtavlorna som mamma sydde ligger på soptippen? Fotoalbumet som farmor gjort med kort enbart på mig och som hon alltid har sagt att jag ska få när hon dör, det ligger väl också på tippen? Alla kort och brev? Tavlan av sagoträdet jag ritat, som hängde bredvid sängen, och som betydde något speciellt för både farmor och mig? Sådana saker kan inte vara svårt att förstå att jag kanske skulle ha velat ha. Du hade kunnat lägga det i ett paket och skickat det till mig. Om du hade brytt dig. Men jag måste väl någon gång lära mig att jag sannolikt inte betyder ett skit för dig, att det du sa till mig i telefon hösten 1995 bara var tomma ord. Det är bara så svårt att förstå hur man kan ha noll och inga känslor för sitt barn som man trots allt har delat liv med under ett par år...

Vet du förresten vad som konstant har oroat mig i vuxen ålder? Att jag ska ha ärvt den brist på empati och omtänksamhet, och den egocentricitet, som verkar prägla släkten på din sida. Jag tänker på hur din pappa betedde sig, jag tänker på farmors bror och hans dotter, jag tänker på dig och på andra människor i släkten (vars namn jag inte längre minns) som farmor har berättat om. Kanske det på något sjukt sätt har varit bra. Kanske har denna oro format mig i positiv riktning, eller så har jag bara haft turen att ärva andra egenskaper. För det är väl inte en slump att jag hamnat på ett jobb där jag kan hjälpa människor, eller att jag ofta får höra att jag är en god lyssnare och en omtänksam vän. Du kanske tycker jag är grym som skriver det här, men tro mig när jag säger dig att det inte är med glädje jag gör det. Jag gör det för att få sinnesro och kanske för att jag fortfarande någonstans är dum nog att hoppas på att jag ska få dig att se. För jag tror innerst inne att du någonsin tillåter dig att se dina egna val, hur du lever ditt liv eller vad du missar genom dessa val. Hur känns det att veta att du kommer att bli väldigt ensam på ålderns höst? Har du någon som kan hjälpa dig när du blir gammal och kroppen sviker och seniliteten slår till? Du har inga barn eller barnbarn. Och jag antar att du inte har någon relation till dina syskonbarn. Har du någon att lita till då? Du har ju så effektivt stött bort mig ur ditt liv att du bara är ”pappa” ur ett strikt biologiskt perspektiv. Att verkligen vara pappa åt någon är så mycket mer, men det har jag aldrig fått uppleva. Känner du aldrig någonsin en sorg över det vi missat? Hur känns det när jag berättar att jag fick sätta min morbror på den plats som egentligen skulle ha varit din vid bordet på mitt bröllop? Hur känns det att få veta att jag gift om mig med en underbar man som du aldrig kommer att träffa? Att du inte kommer att veta om jag lever eller är död, om du får barnbarn, om jag är lycklig eller olycklig? Jag vet att farmor har rapporterat genom åren, och kanske du läser mina vykort till henne om du någon gång hälsar på henne, men när hon dör kommer du inte att veta någonting längre. Stör det dig det minsta? Det är frågor jag ställer mig och som jag aldrig lär få svar på. Och trots att jag på många sätt föraktar dig för att du inte tagit ansvar för mig är jag mest bara ledsen över att du valt bort mig gång på gång.

Jag förväntar mig inget svar på det här brevet. Jag börjar bli luttrad. Och vad kan du egentligen skriva som gör någon skillnad? Det är som det är, och man kan inte vrida tillbaka klockan. Jag bara hoppas att du åtminstone hade modet att läsa ända hit. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det.

So - this is it. Jag är klar. Jag har öst ur mig alla tankar som har gnagt. Nu är jag fri. Nu återstår bara för oss att leva våra liv så som vi har valt. Din dotter (åtminstone på papperet)